Det har inte gått så bra på sistone. Jag tror jag är redo att dö nu. Jag vill ingenting. Jag vill inte lida mer här, och jag vill inte fara någon annanstans. Jag vet att världen är full av fantastiska människor att möta och saker att se, men jag vill inte se de sakerna och jag vill inte längre möta de människorna.

Nej, det är inte synd om mig. Jag har haft en oändlig tur och en oändlig otur. Jag är övertygad om att de flesta människor aldrig får uppleva så stark kärlek som jag har upplevt. Det är tur och otur i ett. Igår sade M skämtsamt till F att jag är född till att utnyttjas. Och det är kanske sant - jag tycker om att göra allt för dem jag bryr mig om. Men just nu lyckas jag bara bry mig om en enda person. Och är det inte på grund av att jag är precis så som jag är som jag har förälskat mig så djupt i en person som - halvt medvetet, halvt omedvetet - lyckas utnyttja mig så mycket? Min bitterhet är verkligen bottenlös ikväll.

Känslan av en fruktansvärd förnedring som jag utsätter mig själv för helt frivilligt.

Jag vill ta mig ur detta. Jag vill inte känna mig död och svag, jag vill må bättre, åtminstone tillräckligt bra för att vilja åstadkomma något, för att tro på någontings meningsfullhet och betydelse. Och jag vet att jag för att kunna må bättre måste sluta att träffa och prata med F. Problemet är bara det: jag vill prata med F och F vill prata med mig. Jag vill må bättre och jag vill prata med F. Vilken av de två viljorna är starkast? Kärleken till F eller kärleken till resten av livet, resten av världen? Fram tills nu har jag alltid sett mig själv som levnadsduglig och stark, liksom mina vänner har gjort. Jag tycker mig kunna se besvikelsen och rädslan i deras ögon när de tvingas omvärdera mig. "Om det kan hända någon som honom, då kan det hända vem som helst."