Bess, you is my woman now and forever.
Dis life is jes' begun,
Bess, we two is one
Now an' forever.
Oh, bess, don't min' dose women.
You got yo' Porgy.
I knows you means it,
I seen it in yo' eyes, Bess.
We'll go swingin'
Through de years a-singin'.
intervju
Q: What's the value of "physical" music, that is, records and cd's, in the new internet age?
A: Bigger than ever now when we're releasing records and cd's.
A: Bigger than ever now when we're releasing records and cd's.
Q: What are your thoughts on Autotune? You've used it, or a vocoder (I can't tell) on Pure Shores and Baby predominantly. Obviously you don't need it, Elin has a marvelous voice, so why do you use it?
A: The same reason as anything else we do of course.
Hm. Efter att ha tillbringat all min vakna tid under de senaste månaderna med att läsa saker på nätet, saker som skrivits utan specifik adressat, som sagts rakt ut i luften med mer eller mindre befogade förhoppningar om att någon ska läsa dem, tog jag idag emot ett meddelande som var skrivet av en riktig människa, dvs. inte av ett facebook-, twitter- eller bloggspöke, utan av något som inte går att missta för någonting annat än en verklig person. Jag har tagit emot ett "brev". Kommer du ihåg? En sån där textmassa som riktar sig uteslutande från en person till en annan. Ingen annan får läsa. Sanningen att säga får jag ofta brev ifrån mina närmaste vänner. Det är en sak. Jag har fått brev ifrån dem tidigare, vi har pratat i telefon många gånger och vi har ett etablerat sätt att skriva till varandra. Det här brevet är det första jag får av den här väldigt, väldigt verkliga personen. Jag har ingen aning om vilken ton det kan ha, vilket sätt det kan vara skrivet på eller vad för slags information det kan innehålla. Det enda jag vet är att jag måste ta det på allvar - jag är nämligen, för att säga det för tusende gången, helt säker på att det kommer från en hundra procent verklig person. Jag vet inte varför jag måste skriva om detta.
Antagligen mest därför att det gör mig livrädd.
Men jag blir också otroligt förvirrad av det faktum att det här brevet, som jag har skjutit upp läsningen av hela dagen, framkallar en uppspelt nervositet som jag inte känner igen från något annat sammanhang än förälskelse. Jag beter mig som vore jag djupt förälskad, och jag litar inte ett ögonblick på det beteendet. Med det menar jag att jag inte tar det som en spådom om ett möjligt kärleksförhållande mellan mig och brevskrivaren. Jag har inte umgåtts med brevskrivaren på ungefär två år, och då kände jag ingenting som är i närheten av den här spänningen och upphetsningen. Bl.a. därför tror jag att ifall jag är förälskad i någonting, så är det enbart idéer och föreställningar om henne som svävar omkring i mitt eget huvud.
Det som bultar är just enbart denna känsla av verklighet. Om mina känslor hade haft röster hade de skrikit till mig: "OBS DETTA ÄR EN VERKLIG PERSON!" Och det är först efter att nu ha skrivit om likheten med förälskelse som jag minns det där citatet från Iris Murdoch:
"Love is the extremely difficult realization that something other than oneself is real."
OK, så skulle detta alltså vara kärlek? Nej, jag går inte med på det. Det är omöjligt. Bara en idiot skulle dra en sådan slutsats. Jag är uppspelt och spänd, nyfiken och nervös - och det är allt.
Men framför allt är jag rädd. Fullständigt livrädd. Jag är rädd för hur brevet kommer att påverka mig, rädd därför att jag inte har den minsta aning om vad det innehåller. Det skrämmer mig att jag inte vet vad det här brevet kommer att försätta mig i för tillstånd och vad det kommer att få mig att tänka och göra. Jag är nog allra mest rädd för att det här brevet ska få mig att tänka idiotiska tankar som gör mig förvirrad, och som driver mig att säga och göra saker som kan göra både mig och brevskrivaren djupt olyckliga.
Antagligen mest därför att det gör mig livrädd.
Men jag blir också otroligt förvirrad av det faktum att det här brevet, som jag har skjutit upp läsningen av hela dagen, framkallar en uppspelt nervositet som jag inte känner igen från något annat sammanhang än förälskelse. Jag beter mig som vore jag djupt förälskad, och jag litar inte ett ögonblick på det beteendet. Med det menar jag att jag inte tar det som en spådom om ett möjligt kärleksförhållande mellan mig och brevskrivaren. Jag har inte umgåtts med brevskrivaren på ungefär två år, och då kände jag ingenting som är i närheten av den här spänningen och upphetsningen. Bl.a. därför tror jag att ifall jag är förälskad i någonting, så är det enbart idéer och föreställningar om henne som svävar omkring i mitt eget huvud.
Det som bultar är just enbart denna känsla av verklighet. Om mina känslor hade haft röster hade de skrikit till mig: "OBS DETTA ÄR EN VERKLIG PERSON!" Och det är först efter att nu ha skrivit om likheten med förälskelse som jag minns det där citatet från Iris Murdoch:
"Love is the extremely difficult realization that something other than oneself is real."
OK, så skulle detta alltså vara kärlek? Nej, jag går inte med på det. Det är omöjligt. Bara en idiot skulle dra en sådan slutsats. Jag är uppspelt och spänd, nyfiken och nervös - och det är allt.
Men framför allt är jag rädd. Fullständigt livrädd. Jag är rädd för hur brevet kommer att påverka mig, rädd därför att jag inte har den minsta aning om vad det innehåller. Det skrämmer mig att jag inte vet vad det här brevet kommer att försätta mig i för tillstånd och vad det kommer att få mig att tänka och göra. Jag är nog allra mest rädd för att det här brevet ska få mig att tänka idiotiska tankar som gör mig förvirrad, och som driver mig att säga och göra saker som kan göra både mig och brevskrivaren djupt olyckliga.
Ich ernähre mich durch Kraftvergeudung
Kanske kommer det här att bli året då jag äntligen förstår att rörelse och energi är ett och samma sak, och att liv utan rörelse är en omöjlighet. Jag kommer att springa igenom 2010, inte för att jag vill komma bort ifrån något, och inte för att jag vill se saker på olika platser, utan därför att jag vill ha rörelse i mitt huvud, och då måste min kropp också röra sig. Jag vill ha mer energi, och för att få energi måste jag också förslösa energi. Mitt motto är Beuys ord: Jag livnär mig genom att slösa med mina krafter.
I år ska jag förstå den fulla innebörden av E = mc^2.
I år ska jag förstå den fulla innebörden av E = mc^2.
ekonomi
"Annars var allting på stationen i en hopplös röra - hjärnor, materiel, byggnader. Rader av neddammade plattfotade negrer kom och gick; en ström av manufakturvaror, dåliga bomullstyger, glaspärlor och mässingstråd skickades in i de mörka djupen, och tillbaka kom i sparsamt flöde det dyrbara elfenbenet."
- Mörkrets hjärta
- Mörkrets hjärta
D.
D: today yes and it always happens
i feel happy last minute and next i just want to die
D: and others would just tell me to make sense
how the fuck do i know how to make sense
D: the feeling is just awful it's like you're programmed and the programmer is trying to play some mean joke to you
i feel happy last minute and next i just want to die
D: and others would just tell me to make sense
how the fuck do i know how to make sense
D: the feeling is just awful it's like you're programmed and the programmer is trying to play some mean joke to you
091019. Att vår schizofreni kommer av att vårt samhälles funktion är beroende av att vi ständigt konsumerar, samtidigt som vårt mentala landskap är fyllt av uppmaningar om att producera själva. Överjaget beordrar oss att vara skapande, ekonomin förför oss till att konsumera och betrakta. Och hur var det egentligen med mitt eget gamla postulat, KAPITALISM = NARKOMANI... var det också bara en upprepning av det kreativa imperativet?
Det kreativa imperativet, ja. Var är idéhistorian kring det? Jag vill ha både geografi och genealogi i min Reader senast imorgon kväll!
Det kreativa imperativet, ja. Var är idéhistorian kring det? Jag vill ha både geografi och genealogi i min Reader senast imorgon kväll!
Ett inlägg - till Josefine
Jag är inte helt säker på vad du menar... Men självhatet har alltid, alltid funnits där i mitt fall. På senare tid ser jag det också allt tydligare i människor runtomkring mig. Flera av mina närmaste vänner, har jag nyligen insett, är genuina självhatare, kanske ännu mer än jag. De tror aldrig på sitt eget värde, och är därför oförmögna att älska. De definierar alla goda egenskaper som negationer av dem själva, och förvandlar därför varje stark vänskap till en idoldyrkan. Det värsta är att jag inte kan visa det för dem, för det är mig de idoliserar. Jag ser med avsmak hur de försiktigt passar in sina ord i mina tankars fotspår. Och på precis samma sätt har jag själv gjort fetischer av mina närmaste vänner så länge jag kan minnas. Förhoppningsvis når vi tillsammans en dag något slags glänta av oberoende och lugn. Det här är ju inte unikt för mig och mina vänner. Jag är övertygad om att samma beteende återfinns hos ungdomar överallt i den rika delen av världen. Det känns som att det fenomen jag talar om är någonting djupt vitt. Jag har länge velat se dess första yttring i Jack Kerouacs (och därefter en hel generations) självförnekande beundran för Neal Cassadys vilda, otämjda skapande geni (dvs. Dean i "On the Road"). Jag kan inte spåra det längre bak i tiden än så, men en bildad människa hade säkert kunnat säga någonting om genealogin bakom det hela.
Förresten, har du tänkt på hur enkelt det är att skilja mellan de som självhatar och de som inte gör det? Jag tycker mig nästan kunna peka ut folk när jag går nerför gatan: den där hatar sig själv, den där gör det inte; hon gör det, men det har inte kommit upp till ytan än; han är inte kapabel... etc. etc. Jag frågar mig: hur ser ansiktet ut hos en som har självhatat, och som sedan har försonats med sig själv?
Mina egna vänner skulle jag ögonblickligen kunna sortera i två kolumner: de som trivs med sig själva, och de som inte gör det. Det är naturligtvis de förra jag älskar mest, men då särskilt de som inte har någon aning om vad de tycker om sig själva, de som aldrig har reflekterat i de banorna, aldrig bläddrat i sin egen journalfil på det där fåfänga, oroliga men mycket skarpsynta sättet: en ovana som jag (och kanske även du?) har haft ända sedan barndomen.
Vad får en att börja hålla på så där? Jag tror att man för det första måste ha en viss sorts observationsförmåga, och sedan uppleva någon form av skam som får en att betrakta sig själv uppriktigt kritiskt. Vår uppväxt bjuder på oändligt många sådana tillfällen, men det är inte alla som lär känna sig själva för det. De flesta fortsätter att hålla ett hälsosamt avstånd till sin själs lägsta nivåer. "Känn dig själv", ja... Sokrates uppmaning, eller kanske psykoanalysens sätt att bära den som något slags säljslogan (påminner den inte lite om "Gotta catch 'em all"?), gör mig ärligt talat förbannad på riktigt. Jag skulle kunna svära på att de flesta människor mår bättre av att inte känna sig själva. Tänk efter hur många idioter det finns i världen. Rada upp dem alla framför dig. Tänk dig sedan att de allihop plötsligt skulle inse vilka idioter de är. Världen skulle bli mer deprimerande än Norge. Föresatsen att utforska sig själv bygger på en övertygelse om att man ska finna något intressant, något som fascinerar ens intellekt och som man kan prata om med sina självanalyserande vänner, som i sin tur kan bekräfta att ditt psyke verkligen är synnerligen intrikat och märkvärdigt. Det finns två vägar att gå: antingen analyserar du dig själv på ett ytligt, intellektuellt stimulerande sätt (som en psykoanalytiker), och hänger dig därmed åt en vedervärdig, gränslös narcissism - som dessutom har formen av en intellektuell återvändsgränd. Eller så analyserar du dig själv grundligt, och inser vilket primitivt, tanklöst egoistiskt djur du är. Du förlorar därefter allt hopp om att någonsin bli en bra människa, och förmår aldrig förlika dig själv med vem du är. Jag har lärt mig att hata uppmaningen "Känn dig själv!". Cioran likaså: "When you know yourself well and do not despise yourself utterly, it is because you are too exhausted to indulge in extreme feelings."
Man skulle kunna spekulera om de bakomliggande orsakerna till självhatet natt efter natt. Men jag tror nu inte på att agera sin egen psykolog, eller snarare: det är ett för smutsigt jobb för att jag ska vilja göra det själv. Dessutom kommer man undan med hur mycket vårdslöshet som helst, utan att någon ställer en mot väggen. Nej, tvärtom är det enda jag har kommit fram till att det bara blir värre, ju mer jag tänker på mig själv. Ingen är bättre på att fucka upp ditt tänkande än du själv. Folk förför varandra med alla möjliga dumheter, men de mest avgörande villfarelserna är det vi själva som intalar oss. Jag försöker låta bli att göda självreflektionen så gott jag kan, och fokusera på omvärlden i stället, hålla tänkandet sysselsatt med mer verkliga, konkreta frågor. Mina vänner har under en lång tid varit min största hobby, något som naturligtvis har skapat en rad andra problem.
Min dagbok har ibland fungerat som en källarhåla dit jag kravlat under mina återfall. Jag vill inte att den ska vara det, men likväl blir det ofta så. Man kan säga att min högsta, egentliga ambition med dagboken, den mest vågade, ouppnåeliga men oföränderliga ambitionen, är att den ska handla om precis allting i hela världen, utom mig själv. Eller kanske är jag bara ute efter att, som en vän sade, "porträttera sig själv genom att skildra världen". Nu låter det som att jag har stora pretentioner med mitt skrivande, vilket rimmar illa med det faktum att jag knappt skrivit en enda rad sedan jag startade den här bloggen.
Jag beklagar den kalla tonen i allt det här. Jag känner inte dig. Sedan har jag tänkt alldeles för mycket på det här i ensamhet, antagligen är det därför jag uttrycker mig så predikande. Och av någon anledning känns det som att jag har extremt bråttom när jag skriver det här. Kanske eftersom jag vet att jag skulle kunna fortsätta i oändlighet, nu när jag plötsligt inbillar mig att jag talar till någon annan än mig själv. Haha. När jag tänker på hur mycket tid jag ödslat på att skriva detta, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Som om det var viktigt att jag förklarade mina tankar för dig. Som om du brydde dig, och som om du kommer att råka hamna på den här sidan igen. Men jag har ju skrivit på ett ganska självtillräckligt sätt, så uppenbarligen tror jag inte riktigt att jag talar till någon. Jaha, nu halkade jag in på det som jag skulle skriva om häromdagen. Jag har tyvärr fortfarande ingenting vettigt att säga om det.
"'Observe me,' he says to himself, 'I am observing nature.' There is the self-conscious, self-centred boy." - H.G. Wells
Förresten, har du tänkt på hur enkelt det är att skilja mellan de som självhatar och de som inte gör det? Jag tycker mig nästan kunna peka ut folk när jag går nerför gatan: den där hatar sig själv, den där gör det inte; hon gör det, men det har inte kommit upp till ytan än; han är inte kapabel... etc. etc. Jag frågar mig: hur ser ansiktet ut hos en som har självhatat, och som sedan har försonats med sig själv?
Mina egna vänner skulle jag ögonblickligen kunna sortera i två kolumner: de som trivs med sig själva, och de som inte gör det. Det är naturligtvis de förra jag älskar mest, men då särskilt de som inte har någon aning om vad de tycker om sig själva, de som aldrig har reflekterat i de banorna, aldrig bläddrat i sin egen journalfil på det där fåfänga, oroliga men mycket skarpsynta sättet: en ovana som jag (och kanske även du?) har haft ända sedan barndomen.
Vad får en att börja hålla på så där? Jag tror att man för det första måste ha en viss sorts observationsförmåga, och sedan uppleva någon form av skam som får en att betrakta sig själv uppriktigt kritiskt. Vår uppväxt bjuder på oändligt många sådana tillfällen, men det är inte alla som lär känna sig själva för det. De flesta fortsätter att hålla ett hälsosamt avstånd till sin själs lägsta nivåer. "Känn dig själv", ja... Sokrates uppmaning, eller kanske psykoanalysens sätt att bära den som något slags säljslogan (påminner den inte lite om "Gotta catch 'em all"?), gör mig ärligt talat förbannad på riktigt. Jag skulle kunna svära på att de flesta människor mår bättre av att inte känna sig själva. Tänk efter hur många idioter det finns i världen. Rada upp dem alla framför dig. Tänk dig sedan att de allihop plötsligt skulle inse vilka idioter de är. Världen skulle bli mer deprimerande än Norge. Föresatsen att utforska sig själv bygger på en övertygelse om att man ska finna något intressant, något som fascinerar ens intellekt och som man kan prata om med sina självanalyserande vänner, som i sin tur kan bekräfta att ditt psyke verkligen är synnerligen intrikat och märkvärdigt. Det finns två vägar att gå: antingen analyserar du dig själv på ett ytligt, intellektuellt stimulerande sätt (som en psykoanalytiker), och hänger dig därmed åt en vedervärdig, gränslös narcissism - som dessutom har formen av en intellektuell återvändsgränd. Eller så analyserar du dig själv grundligt, och inser vilket primitivt, tanklöst egoistiskt djur du är. Du förlorar därefter allt hopp om att någonsin bli en bra människa, och förmår aldrig förlika dig själv med vem du är. Jag har lärt mig att hata uppmaningen "Känn dig själv!". Cioran likaså: "When you know yourself well and do not despise yourself utterly, it is because you are too exhausted to indulge in extreme feelings."
Man skulle kunna spekulera om de bakomliggande orsakerna till självhatet natt efter natt. Men jag tror nu inte på att agera sin egen psykolog, eller snarare: det är ett för smutsigt jobb för att jag ska vilja göra det själv. Dessutom kommer man undan med hur mycket vårdslöshet som helst, utan att någon ställer en mot väggen. Nej, tvärtom är det enda jag har kommit fram till att det bara blir värre, ju mer jag tänker på mig själv. Ingen är bättre på att fucka upp ditt tänkande än du själv. Folk förför varandra med alla möjliga dumheter, men de mest avgörande villfarelserna är det vi själva som intalar oss. Jag försöker låta bli att göda självreflektionen så gott jag kan, och fokusera på omvärlden i stället, hålla tänkandet sysselsatt med mer verkliga, konkreta frågor. Mina vänner har under en lång tid varit min största hobby, något som naturligtvis har skapat en rad andra problem.
Min dagbok har ibland fungerat som en källarhåla dit jag kravlat under mina återfall. Jag vill inte att den ska vara det, men likväl blir det ofta så. Man kan säga att min högsta, egentliga ambition med dagboken, den mest vågade, ouppnåeliga men oföränderliga ambitionen, är att den ska handla om precis allting i hela världen, utom mig själv. Eller kanske är jag bara ute efter att, som en vän sade, "porträttera sig själv genom att skildra världen". Nu låter det som att jag har stora pretentioner med mitt skrivande, vilket rimmar illa med det faktum att jag knappt skrivit en enda rad sedan jag startade den här bloggen.
Jag beklagar den kalla tonen i allt det här. Jag känner inte dig. Sedan har jag tänkt alldeles för mycket på det här i ensamhet, antagligen är det därför jag uttrycker mig så predikande. Och av någon anledning känns det som att jag har extremt bråttom när jag skriver det här. Kanske eftersom jag vet att jag skulle kunna fortsätta i oändlighet, nu när jag plötsligt inbillar mig att jag talar till någon annan än mig själv. Haha. När jag tänker på hur mycket tid jag ödslat på att skriva detta, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Som om det var viktigt att jag förklarade mina tankar för dig. Som om du brydde dig, och som om du kommer att råka hamna på den här sidan igen. Men jag har ju skrivit på ett ganska självtillräckligt sätt, så uppenbarligen tror jag inte riktigt att jag talar till någon. Jaha, nu halkade jag in på det som jag skulle skriva om häromdagen. Jag har tyvärr fortfarande ingenting vettigt att säga om det.
"'Observe me,' he says to himself, 'I am observing nature.' There is the self-conscious, self-centred boy." - H.G. Wells
inte ett inlägg
jag började nyss skriva ett inlägg. det skulle handla om att prata rakt ut i luften i stället för att rikta sina ord till någon, om ord som självbefläckelse kontra ord som utsträckta händer. det som kom ut var i stället en sida rent, ohejdat självhat som jag aldrig mer vill se. jag får nog ta mig i kragen och arbeta lite i stället, och skriva en annan natt.
jag drömmer om att ha tid att sitta och bara skriva dag och natt och lägga upp allting på nätet, hundratals sidor om dagen, skriva om allt, ALLT som finns, om hjärnan, om fåglar och om fåglarnas hjärnor, hur de växer och hur de sjunger, och jag skulle fylla hela internet med mina ord tills alla servrarna brakar samman och hela skiten exploderar... och världsekonomin skulle stanna och ingen skulle kunna jobba längre och alla skulle se vad som hänt och titta på mej, och efter att ha läst lite av det jag skrivit skulle dom säga men det där var väl jävligt onödigt gjort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
