dec 2008

När katten luktar på sitt eget bajs ser han ut som mig när jag läser mina egna dagboksanteckningar. Men varför gör han det? Vad förväntar han sig att han ska upptäcka? Tror han att det ska få honom att förstå sig själv? Eller inser han helt enkelt inte a) att det är hans eget bajs? b) att det är bajs?

Jag läser om Deleuze och det är stimulerande samtidigt som det får mig att tänka på något annat än allt pinsamt som jag minns mig ha sagt igår. Igår var en farlig fylla eftersom jag aldrig blev så berusad att jag började må dåligt, men samtidigt, till följd av moderat alkoholintag under ca 12 timmar, blev tillräckligt berusad för att förlora all omdömesförmåga och tala om precis allt som inte borde talas om: talandes med A om F; talandes med K om Nastasia Filippovna; talandes med Am om att definiera sig själv utifrån andra och om ensamhet; förklarandes för alla hur vackert det var att se L och S ha världens mest rutinmässiga flört; tjatandes med alla om alla människor runtomkring oss, som vanligt på ett helt respektlöst och distanslöst sätt.

Marijuana är verkligen en ensamhetens drog. Det rus den ger går aldrig att dela med någon. Det är en drog som isolerar oss ifrån varandra. Eller kanske hade T förväntat sig att vi två skulle få världens kontakt ifall vi rökte på tillsammans i avskildhet. I så fall måste hon ha blivit besviken.

Varför tyckte beat-generationen om denna drog så mycket? Hur kunde de se den som nyckeln till en annan verklighet?

Men mest grubblar jag nog fortfarande över mig själv i det att jag definierar skillnader mellan mig själv och alla andra. Tyvärr är dessa skillnader oftast av negativ prägel. Alla jag tycker om tycker jag om därför att jag uppfattar dem som bättre än och i grunden olika mig själv. Dessa två tycks nästan vara ett och samma begrepp. Hur har jag egentligen fått för mig att en mindre dos av min typ av intellekt och tänkande alltid motsvaras av en ökad dos uppriktiga känslor, empati och känslomässig intensitet? Jag beundrar dem jag uppfattar som känslomänniskor därför att jag ser mig själv som raka motsatsen till en sådan. Är inte det avstånd vi upplever mellan vårt medvetande och våra känslor det som plågar oss alla? Men det som plågar mig är inte bara detta, för jag vet att jag upplever genuina känslor; det är kanske min fåfänga som torterar mig mest, för den gör mig livrädd att uppfattas som känslokall.

Men för tillfället mår jag mycket bra, haha. Eller, jag tänkte att jag gjorde det alldeles nyss, men nu vete fan längre. Det är fan upp och ner hela tiden just nu. Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag befinner mig i en helt annan värld. Det var exakt så Am sade igår att hon känner sig hela tiden. Annan än vadå? undrade jag. Som om det någonsin skulle ha funnits en gemensam värld.

Och jag sade till Am: "Men det fina är ju just det, när det känns som att vi befinner oss i precis samma värld, att vi uppfattar tillvaron på samma sätt." Det är alltid en illusion, för vi kan aldrig ha någon aning om hur de andra förnimmer världen, men känslan är likväl gudomlig. "Det är ju det finaste som finns, eller hur?!" fortsatte jag entusiastiskt. Am verkade inte förstå vad jag talade om överhuvudtaget. Eller så tyckte hon bara att jag var löjlig. "Den här parodin på mig själv som jag sysselsätter mig med när jag är berusad på offentliga platser", skrev A. Det är genialiskt, tyckte jag alldeles nyss. Nu inser jag att det kanske är fullkomligt banalt och världens vanligaste känsla. Men det är ju väl uttryckt. Ingen har skrivit det tidigare.

Men A skrev ändå de orden inte utan en viss stolthet. Varför skulle han annars ha redogjort för precis vari denna parodi bestod? Jag skulle åtminstone aldrig ha erkänt för mina närmaste precis de saker jag skämdes över från en natt av fylla. Det är helt enkelt för fult för att visa upp. Och det handlar för mycket om precis de närmaste personerna.

Jag pendlar emellan en ovilja att acceptera spelets regler och en skam över att inte lyckas följa dem när alla andra tycks klara av det så bra.