gode gud, gör mig asocial

Det har varit så många människor och det är så många insikter som svävar runt mitt huvud i något slags ojämna omloppsbanor, en massa lärdomar varav nio tiondelar säkerligen kommer att undfly mitt medvetande. Jag är i en fruktansvärd oordning och det är för många tankar och för lite tid och jag tänker på allting och ingenting samtidigt och jag vill bli lämnad i fred och känner mig övergiven. Att ha så här mycket vänner på en och samma gång gör mig förvirrad och osäker, jag löses upp fullständigt och lyckas inte urskilja mig själv i vimlet.

Jag kan inte uttrycka någonting. Men jag läste något otroligt bra idag, signerat protesbadsäsong:

"NU i bergskedjor, dammiga zigenare följer hans hyrbil med blicken, han ler i en backspegel, lyssnar antagligen på Dylan, han och hans nya flicka stannar vid utsiktsplatser, dricker öl och har sex på flisiga bänkar. Har jag fel? Tycker nästan jag ser det klarare än er, ni är för mycket uppe i det, ni kommer minnas det så som jag upplever det nu. Du kommer hem till din telefon, sönderbränd, sönderknullad, skinn och anekdoter flagar av dig. Då kommer du ringa mig och berätta om en veckas lyckliga slut. Era skrev klykar in i varandra i Granada, ni sitter gränsle över vassa bergskammar och låter er knullas mittemot varandra. Jag är svartsjuk, ge inte bort alla dina skämt till den här flickan utan spara de du vet att jag gillar, slösa inte bort dig själv på nåt flyktigt, kom hem med nya blåmärken, berörd och utan självgodhet, jag vill inte höra om erövringar utan om skrubbsår från stränder, flisiga händer, och brända knän från solstolar. Friktion. Något som faktiskt nuddat dig."

Det där sammanfattar hela den senaste veckan, så full av ögonblick som borde ha betytt något, men som lika gärna hade kunnat aldrig äga rum. Som midsommarnattens berusade samtal om Evert Taubes storhet, där ingen reagerade, vilka senare byttes ut mot ännu mer berusade samtal om Magnus Ugglas storhet (!), men inte ens då var det någon som reagerade. Vafan. Och inte ens när jag klockan fem på morgonen fann mig själv sittandes ensam med en helt främmande människa, en av de vackraste flickorna jag sett, och vi förklarade för varandra i timmar vad det är vi söker hos det motsatta könet, svepandes grogg efter grogg i en utdragen kamp för att inte börja gråta och ha ensamt sex med varandra... Det var länge sedan jag var så uppmärksam på någon och någon annan på mig, det var länge sedan jag ofta var så överens med någon att jag var tvungen att förbli tyst, men ändå var det bara ett samtal, inget mer. Vi pratade med varandra, vi förstod varandra, vi framstod som sympatiska i varandras ögon; men det var också allt.

För hon och jag, vi kunde liksom sitta ensamma i en bar en hel kväll och bara prata om hur Henrik Berggren är symbolen för maximal svaghet och maximal styrka, hur Brian Wilson fått oss att gråta, om våra föräldrars kärlek och om barn, barn och barn. Och hon sa att geniet är den med bäst smak och jag höll inte med, därför att ett geni måste skapa något. Men egentligen är geniet bara den som vet något som ingen annan vet, och på det sättet blir alla som lever på riktigt genier i sin egen värld. Ingen kan lära sig någonting av någon annan, sa Tarkovskij, och han har så rätt, så rätt, så rätt. När jag dör kommer jag att ha insett saker som jag aldrig, hur mycket jag än försökt, har kunnat förmedla till mina allra närmaste vänner. Inte så mycket för att de inte förstår som därför att de inte undersöker samma frågor som jag; de brinner inte för att ta reda på exakt samma saker. Vid gränsen för människans tal börjar landet av verkliga lärdomar, de där som vi inte kan ta emot av andra utan bara kan lära oss själva, för att de är för stora för att kunna klämmas in i verb, substantiv och prepositioner. Kanske är konstens uppgift att antyda saker om sökandet efter dessa insikter - men aldrig mer än antyda, för då faller allt och intellektet och medvetandet ställer sig i vägen.

Men jo, två ögonblick berörde mig faktiskt under midsommarnatten. Vi gick förbi en trädgård där man sjöng Sveriges nationalsång, troligtvis den minst inspirerande i hela världen. Vi svarade med "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och alla skrålade för allt de var värda, utan att tveka ett ögonblick. Vi blundade, dansade och lyfte armarna mot himlen och för ett ögonblick fanns all Håkans energi oförminskad i var och en av oss fem, sex åttiotalister, så gott som helt okända för varandra. "Om tjugo år, när vi har makten, då kommer det här att vara Sveriges nationalsång" sade vi stolt, och de applåderande femtioåringarna nickade glatt. Det fanns ingen närvarande som inte var säker på att det skulle bli så.

Det andra som jag kommer att minnas var när jag såg An:s lillebror ta sin fem år äldre bror om axlarna och med ostadiga steg leda honom mot dansbanan: "Kom igen nu och dansa med mamma, det är gött, du behöver inte skämmas för det". Vad kan man säga om nåt sånt? When you dance you can really love.