Hm. Efter att ha tillbringat all min vakna tid under de senaste månaderna med att läsa saker på nätet, saker som skrivits utan specifik adressat, som sagts rakt ut i luften med mer eller mindre befogade förhoppningar om att någon ska läsa dem, tog jag idag emot ett meddelande som var skrivet av en riktig människa, dvs. inte av ett facebook-, twitter- eller bloggspöke, utan av något som inte går att missta för någonting annat än en verklig person. Jag har tagit emot ett "brev". Kommer du ihåg? En sån där textmassa som riktar sig uteslutande från en person till en annan. Ingen annan får läsa. Sanningen att säga får jag ofta brev ifrån mina närmaste vänner. Det är en sak. Jag har fått brev ifrån dem tidigare, vi har pratat i telefon många gånger och vi har ett etablerat sätt att skriva till varandra. Det här brevet är det första jag får av den här väldigt, väldigt verkliga personen. Jag har ingen aning om vilken ton det kan ha, vilket sätt det kan vara skrivet på eller vad för slags information det kan innehålla. Det enda jag vet är att jag måste ta det på allvar - jag är nämligen, för att säga det för tusende gången, helt säker på att det kommer från en hundra procent verklig person. Jag vet inte varför jag måste skriva om detta.

Antagligen mest därför att det gör mig livrädd.

Men jag blir också otroligt förvirrad av det faktum att det här brevet, som jag har skjutit upp läsningen av hela dagen, framkallar en uppspelt nervositet som jag inte känner igen från något annat sammanhang än förälskelse. Jag beter mig som vore jag djupt förälskad, och jag litar inte ett ögonblick på det beteendet. Med det menar jag att jag inte tar det som en spådom om ett möjligt kärleksförhållande mellan mig och brevskrivaren. Jag har inte umgåtts med brevskrivaren på ungefär två år, och då kände jag ingenting som är i närheten av den här spänningen och upphetsningen. Bl.a. därför tror jag att ifall jag är förälskad i någonting, så är det enbart idéer och föreställningar om henne som svävar omkring i mitt eget huvud.

Det som bultar är just enbart denna känsla av verklighet. Om mina känslor hade haft röster hade de skrikit till mig: "OBS DETTA ÄR EN VERKLIG PERSON!" Och det är först efter att nu ha skrivit om likheten med förälskelse som jag minns det där citatet från Iris Murdoch:

"Love is the extremely difficult realization that something other than oneself is real."

OK, så skulle detta alltså vara kärlek? Nej, jag går inte med på det. Det är omöjligt. Bara en idiot skulle dra en sådan slutsats. Jag är uppspelt och spänd, nyfiken och nervös - och det är allt.

Men framför allt är jag rädd. Fullständigt livrädd. Jag är rädd för hur brevet kommer att påverka mig, rädd därför att jag inte har den minsta aning om vad det innehåller. Det skrämmer mig att jag inte vet vad det här brevet kommer att försätta mig i för tillstånd och vad det kommer att få mig att tänka och göra. Jag är nog allra mest rädd för att det här brevet ska få mig att tänka idiotiska tankar som gör mig förvirrad, och som driver mig att säga och göra saker som kan göra både mig och brevskrivaren djupt olyckliga.