Nej: jag säger inte att det är en och samma sak att vilja ta ansvar för sin värld och att ta sig själv på för stort allvar. Jag säger bara att de två ofta går hand i hand; det är svårt att få det ena utan det andra. Och skandinaver är så fulla av hat gentemot det senare, att de gärna kastar bort allt som uppvisar tecken på det förra. Resultatet blir att de människor som råkar ha makt i sina händer, de som råkar ha möjlighet att skapa skillnader, inte heller de tar sig själva på allvar. Makt är alltid koncentrerat till vissa individer, och det är sällan någon har något att säga till om vilka det är. Men när ingen levande person vågar sätta ett värde på sin existens och sina handlingar, då kan resultatet inte bli något annat än skit.

Vår utmaning, min utmaning, är att våga ställa sig upp och säga: jag ska göra världen lite bättre innan jag dör. Hur många vågar göra det idag? Hur många tror ens på en gemensam värld att bidra till? Inte jag och inte jag.