Men det svåraste är just det, att jag för att hålla mig själv över ytan måste fokusera på andra, fylla mitt huvud med andra människor, dem jag har runt omkring mig, och inte med mig själv. Svårigheten ligger inte däri, för ju närmare jag betraktar någon, desto mer intresserad blir jag och desto mer kärlek känner jag. Det svåra är när jag har fyllt mitt liv med andra, byggt upp hela mig själv av andra, och de plötsligt inte finns där längre. När jag inser att de är mycket viktigare för mig än jag är för dem. Om hela min tankevärld består av andra människor riskerar jag att mina fötter sopas undan så fort de vänder sig om. Men jag närmar mig också möjligheten att lyfta fötterna helt från marken och sväva uppåt, lyckligt glömsk om att jag finns, fullkomligt omedveten om mig själv. Faran är att jag riskerar att försvinna när mina vänner försvinner. Men det är också försvinnandet som är min enda möjlighet. När jag inser att jag inte är någonting, och när jag inte längre upplever mig själv, då kan jag bli ett medium och inget annat, en behållare och en kanal: en konstnär.