glenn gould skrev manus till sina intervjuer

Glenn Gould skrev manus till sina intervjuer där varenda invändning och varenda konjunktion fanns angiven likt i ett orkesterpartitur. Lyssna själv. Man behöver inte räkna intervjuarens alla "that's really true!" eller Goulds alla "exactly!" för att känna att endast en fullkomligt pervers hjärna kan tillåta sig att vara så självgod, att vältra sig så mycket i sina egna tankar. Jag har lyssnat hela dagen, skrattandes, fylld av vämjelse, förtjusning och kärlek.

Att det som får oss att älska en dåre som Glenn Gould, eller min vän P, är just blandningen av en enorm skarpsynthet inom vissa områden och en total oförståelse inom andra. Det skulle i alla fall kunna vara det som gör dem så underhållande. Och det är väl av samma anledning som "intelligenta" människor är så fruktansvärt tråkiga. Dessa människor som inte brister i förståelse inför någonting, de som har förmågan att se allting ur alla synvinklar. Émile Cioran: "I never met one interesting mind that was not richly endowed with inadmissible deficiencies."

Förresten har jag nog aldrig identifierat mig mer med någon författare än med Émile Cioran. Han förmedlar den apatiska, uppgivna känsla som går hand i hand med vetskapen om att man aldrig kommer att kunna skapa någonting annat än en uppsättning sanningar; sanningar som har formen av observationer, och vars utsägande därför inte på något sätt upplevs som en skapande verksamhet. En författare vill producera. Men Cioran producerade ingenting annat än insikter, och insikter produceras inte av människor. De flimrar förbi i vårt synfält, och sedan gör vi vårt bästa för att klä dem i ord. Cioran vittnar om upplevelsen av att besitta en intelligens som aldrig kan göra en lycklig, en intelligens vars enda frukter är besvikelse, rådvillhet och cynism. Kanske just vad Sábato hade i åtanke när han låter den djupt oattraktive målaren i "El Túnel" besitta "en dödlig intelligens". Och är det inte omöjligt att föreställa sig den mannen som en bra målare? Jag ser honom stående framför sitt staffli och arbeta med det där fula lilla fönstret i hörnet av tavlan, för att uttrycka den intelligenta och sensibla idé som passerat igenom honom för alldeles för länge sedan. Han står där och tänker! Det är något sorgligt över konstnärer som arbetar länge och noggrant för att precist uttrycka en färdig tanke. Som om värdet av deras alster bestämdes utifrån dess idé, i stället för att växa fram under själva arbetsprocessen. En författare kan utgå ifrån tusen underbara idéer utan att åstadkomma en enda vettig rad, liksom han kan åstadkomma en underbar bok utan att utgå ifrån en enda vettig idé.

Men hur vi, för att återgå till Ciorans citat, älskar att berätta historierna om de dumma genierna, om stora mäns avvikelser och oacceptabla brister. Att det får dem att framstå som ännu större genier i våra ögon, det får oss att älska dem ännu mer. Jag märker att jag får allt svårare att skilja mellan de människor i min omgivning som jag skrattar åt, de som jag beundrar, de som jag älskar och de jag betraktar som hopplösa dårar.

Tanken på att stämma träff för en fika med Glenn Gould, där han dyker upp med ett tjugo sidor långt manus för att undvika att något ointressant avhandlas och att han inte får uttrycka sig stringent.

Inga kommentarer: